(October 19, 1854, Izium e October 7, 1917, Kharkiv) was one of the most prolific Ukrainian artists of the pre-revolutionary period and an expert on Ukrainian ornamentation and folk art. Vasylkivsky grew up in an environment conducive to his development as an artist. He was born and spent his childhood in the picturesque surroundings of Izium, a city in the historical region of Sloboda Ukraine, and today's Kharkiv Oblast. The future painter had a chumak grandfather whose roots reached cossack ancestral lines. Vasylkivsky's father was a writer and taught his son the aesthetics of proper calligraphy. His mother, through her folk songs set the foundation which provided the inspiration for Vasylkivsky's art later in life. When he was seven years old, his parents moved to Kharkiv, which at the time was a significant cultural center of Sloboda Ukraine. Vasylkivsky's first art lessons were given at the Kharkiv gymnasium by Dmytro Bezperchy, a student of Karl Briullov. During the years of his study, Vasylkivsky was able to use the extensive book collection of his relative and poet, V. Alexandrov. Among these were the works by Ivan Kotlyarevsky, Taras Shevchenko, and Nikolai Gogol, which made a strong impression on the young artist. After five years of education at the gymnasium and at the demand of his father, Vasylkivsky began studies at the Kharkiv Veterinary School. This lasted until 1873, when Vasylkivsky left veterinary studies due to his parents inability to pay for tuition. For a while, he worked as a civil servant in Kharkiv.   Related Paintings of Serhii Vasylkivsky :. | Wittelsbacher Square during the night. | Nemesis | The Lamentation kjk | Autumn (mk37) | procuress |
Related Artists:
PULIGO, Domenico
Italian Painter, 1492-1527 He trained in Florence with Ridolfo Ghirlandaio and in the workshops of Antonio del Ceraiuolo ( fl 1st half 16th century) and Andrea del Sarto. What may be his earliest surviving work, the Virgin and Child with St John (c. 1513; Rome, Pal. Venezia), reflects the style of Ghirlandaio. Other early paintings, however, such as the Holy Family (Florence, Gal. Corsini), show the influence of Fra Bartolommeo and Andrea del Sarto and are little affected by Ghirlandaio. The Virgin and Child with the Infant St John (c. 1522; Florence, Pitti) clearly reflects the examples of Fra Bartolommeo and Raphael, with the figures in the manner of Andrea del Sarto. The figure of the Christ Child may derive from Raphael's Madonna of the Pinks (c. 1507-8; Alnwick Castle, Northumb., on loan to London, N.G.). Over a dozen drawings have been attributed to Puligo, but none relates to his extant work or resembles his style of painting. Vasari described him as a particularly lazy artist, which may account for this scarcity of drawings and for the frequency of borrowed motifs and repeated compositions in his smaller religious paintings. Such borrowing often resulted in a lack of harmony in his compositions, as in the Pitti Virgin and Child. The influence of the more sculptural forms of Andrea del Sarto's work of the 1520s can be seen in the Mary Magdalene (c. 1525; Ottawa, N.G.).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Eugene Boudin
1824-1898 French landscape painter. Encouraged at an early age by Jean-Francois Millet, Boudin became a strong advocate of painting directly from nature. In 1874 he exhibited with the Impressionists, but, unlike those painters, he was not an innovator, and from 1863 to 1897 he exhibited regularly in the official Salon. His favourite subjects were beach scenes and seascapes, which show remarkable sensitivity to effects of atmosphere; on the backs of his paintings he recorded the weather, light, and time of day. His works link the careful naturalism of the mid 19th century and the brilliant colours and fluid brushwork of Impressionism.